Jag förlorar luften under mina vingar, de som inte finns och vägrar att lyfta. Jag har tappat orken i mina lungor som bevarar mig flytande, för just nu så finns det inget flyt.
Förhoppningsvis är jag tillräckligt dum som tror att det någonstanns finns en botten. Jag vill nå den, sitta där o bara känna självömkan. Att vara så otroligt stilla att allting snurrar runt mig. Tills jag når mitt slut av sarkasm o egoism. Jag är ett barn med sinne för idiotism och dess utövanden. Jag andvänder mig skarpt av min naivitet och såras av min egen drift, en människa utan tankar på konsekvenser. Likt ett vrak med mina känslor som drivved.
Jag mår bra, och jag lever för fullt. Jag präglas av min omgivning men respekten är illa, så pass att jag ibland skadar dem jag älskar.
Och det är mig, bara mig jag tänker på då.
